"Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu"

När jag stod i duschen så insåg jag att jag faktiskt måste börja vara sann mot mig själv.
Sluta vara så jävla lame och börja stå upp för mig själv och säga vad jag tycker istället för att nicka och se glad ut.
Jag får väl egentligen skylla på min mor som har uppfostrat mig så jävla bra så jag är trevligt hela tiden mot folk som inte förtjänar att jag är trevlig mot dem.
Jag har också insett att jag inte kan bara sitta och ta emot när folk kritiserar mig eller skrattar mig rakt upp i ansiktet, dessvärre har jag ju "vänner" som gör så.
men jag är ju samtidigt rädd för att folk ska dra, eftersom att de inte verkar klara när man är uppriktig. och jag klarar inte av att vara ensam.
de senaste året har mina tre närmaste vänner "försvunnit" av olika orsaker och jag orkar inte med mer sånt.